Bloggen

Nursing Business del 1.

Jag trodde jag hade koll. Jag trodde jag hade en plan. Och framför allt trodde jag att jag visste vad ”full fart”, ”hårt jobb” och ”häcken full” betyder. Jag hade inte en aning. För sen kom … PCR-tester och reseintyg. Corona Passport.

Men låt oss se tillbaka till sommaren. Jag skrev ett inlägg senast den 3 juli tror jag bestämt. Två dagar efter att avtalet var underskrivet och vi körde skarpt läge med mig som egen chef på mottagningen i Västerås. Mitt i semestermånaden under den konstiga pandemisommaren.

Första månaden handlade mycket om att landa i rutinerna, inse att jag bestämde själv och noga gå igenom lager och förråd från golv till tak. Hur mycket lila rör går det åt under en månad? Hur länge räcker tre paket kaffe? Och hoppsan, var det slut på än det ena och än det andra som jag knappt visste att jag hade i skåp och lådor. Enligt vårt franchiseliknande avtal var jag nu ansvarig för alla inköp till förrådet men fick förstås kompensation enligt en schablon för varje patient läkarna hade.

Samtidigt rullade det på med blodprovskunder, och eftersom många av de andra mottagningarna var semesterstängda fick jag långväga kunder från både Örebro och Gävle ibland. Några dagar i veckan var det fortfarande läkarmottagning, och både ortopeder och allmänläkare levde en stund till i den behagliga tron att jag var ytterligare en ny liten mottagningssköterska. Van att curla, dresserad att skriva ut dagens patientlista och påpassligt servera kaffe till doktorn.

Kaffe blev det förvisso kokat varje dag, men det var mer i överlevnadssyfte för min egen del. För övrigt går jag väl knappast in under benämningen väldresserad. I början kände jag något slags krav på mig att leva upp till förväntningarna, och bokade därför inte in några egna patienter när det var läkarmottagning. Och som jämförelse – även om jag går händelserna lite i förväg – kan jag se hur läget är nu i slutet av september. Med både allmänläkare och ortoped samtidigt på mottagningen, och med sina egna fullmatade patientlistor, har jag själv inte bara fullbokat utan ibland även dubbelbokade besök. Jag har numera ingen aning om vad doktorerna styr med, annat än att jag tar EKG och blodprover i mån av tid mellan mina egna patienter och om det inte gäller fasteprover. Då får jag boka in dem till dagen därpå.

Några praktiska detaljer är ännu inte lösta utan kräver fortfarande att jag finns där. Skicka sjukintyg till Försäkringskassan till exempel. Går fortfarande till så att man stoppar ett papper i ett kuvert och sätter på ett frimärke. Scanna in saker och ting som ska in i patientens journal. Skriva en pappersremiss och ge de patienter som ska ta proverna på sin egen vårdcentral ifall de bor långt bort och inte vill komma åter för fasteprover. Men detta är saker och ting som är tänkta att digitaliseras på sikt för att göra läkaren helt självgående och utan behov av mottagningssköterska. Encias vision är att all personal på mottagningen ska ha sin egen tidbok och sköta sig själv. Ett upplägg som passar mig alldeles utmärkt.

Juli månad rullade på i god takt. Jag varvade de 3-4 dagarna i veckan på mottagningen med kvällsjobb hemma för Kry. Två perioder med nattpass nere i Västervik hann jag med också. All ledig gick åt till att styla, fixa och styra på mottagningen. Jag flyttade om, färgkoordinerade, köpte lite skåp och mattor – allt för att sätta min egen prägel på lokalerna. Och reaktionerna lät inte vänta på sig. Patienterna började säga att de tyckte det var trevligt, lugnt och skönt på mottagningen. Härligt! Precis den reaktionen jag ville ha!

Mina närmaste planer var att köpa in vacciner för att kunna starta upp med vaccinationer när allt drog igång som vanligt efter semestrarna. Jobba på med blodprovstagningarna, köra vidare med Kry, eventuellt hinna läsa någon kurs – och så förstås det där bemanningsjobbet i Norrköping som jag skulle ha torsdagar och fredagar. En vårdcentral som behövde diabetessköterska, och jag kastade mig oförväget på uppdraget trots att jag bara hade ett halvårs erfarenhet från den typen av jobb. ”What could possibly go wrong…?” Som jag brukar säga.

Samtidigt var det något som låg och gnagde. Skavde. Som inte riktigt ville lämna mig ifred. Som om det liksom var en stor grej till jag bara var tvungen att göra. En gräns jag måste korsa.

För redan i mars var det ett labb nere i Göteborg som började profilera sig mot att ta PCR-tester för covidsmitta. Vartefter sommaren gick började de marknadsföra sig mot privata kliniker som vill göra dessa tester i syfte att fastställa att patienten var helt frisk och smittfri. För att utfärda så kallade friskintyg.

I början var det inte många alls som gjorde detta. Några få mottagningar i storstäderna. Det fanns ingen ute i landet alls. Och priserna för detta var riktigt höga för kunden. Nästan lika dyra som utlandsresan i sig. Men det fanns inga subventioner för att ta prover i syfte att fastställa att någon är frisk.

Om det var priset i sig som skavde. Eller om jag någonstans inom mig förstod att detta var ett steg ut på helt okänd mark utan återvändo. Med konsekvenser jag bara kunde ana. Att det skulle släppa loss någonting en gång för alla och det sedan inte fanns någon väg tillbaka. Om det var det som höll mig tillbaka… Ja, det får vi aldrig veta.

Så här i efterhand kan jag bara konstatera att allting som hände de där dagarna i juli accelererade till något slags galet crescendo som obevekligt närmade sig och sedan brakade lös. Jag minns också med oerhörd skärpa exakt när och hur det hela började. Det var på morgonen söndagen den 26 juli. Några förflugna ord och ett tonfall som avslöjade att den jag pratade med inte alls höll med mig om att det var en dålig idé att satsa på något som potentiellt kunde ge min verksamhet en riktig skjuts. Utan tvärtom – varför ville jag inte att min verksamhet skulle maximera sina möjligheter? Och det var väl kanske då jag började ana det som sedan skulle gå upp för mig – och gå väldigt fort.

Jag börjar nämligen inse att jag har ett väl utvecklat sinne för affärer och att blotta antydan till att det finns ett hot om konkurrens triggar en revanschlust av rang.

I nästa inlägg; 27 juli började karusellen…

2 reaktioner till “Nursing Business del 1.

    1. Men tack! Kul att kunna ge inspiration! Håll utkik efter mer inlägg längre fram om hur man även startar ”på egen hand” dvs utan en organisation som Encia som backar upp.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.